Sarah, volontär

”Jag har varit volontär på Läkare i Världen i ungefär ett år nu. Förra året när det kom många flyktingar till Sverige kände jag att jag ville göra nåt. Jag hade hört om Läkare i Världen och jag visste att det fanns en klinik där man kunde vara volontär. Det var först efter att jag började engagera mig som jag förstod att kliniken inte bara hjälper asylsökande, utan också utsatta EU-medborgare och tredjelandsmedborgare. Innan visste jag ju att dessa grupper var utsatta men inte att de har så få rättigheter här i Sverige. De har till och med mindre rättigheter än asylsökande. Det var något helt nytt för mig.”

”Jag är barnmorska men här arbetar jag mest som sjuksköterska. Jag möter patienterna när de kommer in. Jag frågar vilka problem de sökt sig hit med och vad vi kan göra för dem. Jag försöker få en bild av deras situation. Om patienten har ett svenskt uppehållstillstånd eller om de är asylsökande så informerar vi om att de har rätt att få vård via det statliga systemet och hur de ska gå till väga för att få rätt vård. Att möta patienterna är väldigt intressant. Ibland är de upprörda men man lär sig väldigt mycket.”

”Det som får mig att komma tillbaka som volontär är att jag känner mig väldigt behövd. Man ser personer som kommer hit varje dag för att få hjälp, och jag känner att jag vill göra något för att hjälpa dem. Att bara ge lite småpengar räcker inte för mig. Det får mig inte att känna att jag gör något vettigt. Genom att komma hit och hjälpa till så bidrar jag på ett större perspektiv. Även om det är med enkla saker så kan det ibland göra väldigt stor skillnad.”

”Jag är född och uppvuxen i Stockholm. Min familj har bott i Sverige i ett par generationer nu, men mina mor/farföräldrar var flyktingar. Det gör att det blir lite mer personligt att engagera sig i Läkare i Världen. De var judiska flyktingar från Östeuropa som kom till Sverige efter andra världskriget. På ett sätt så är den delen av vår familjehistoria fortfarande väldigt levande idag. Jag känner mig välintegrerad i det svenska samhället, men på grund av min familjehistoria så kan jag identifiera mig med många av patienternas situation. Jag kan i alla fall få en glimt av hur det är att vara i den situationen.”