Läkare i Världen arbetar för att rätten till vård ska respekteras och tillämpas i praktiken, i Sverige och globalt. Genom opinionsbildning, rapporter och möten med beslutsfattare verkar vi för att lagar och regler ska förändras där det behövs eller följas bättre där de redan finns.
Ett av våra viktigaste verktyg i detta arbete är att lyfta fram berättelser och erfarenheter från människor som sällan får göra sin röst hörd. Genom dessa vittnesmål kan vi visa på hur verkligheten ser ut och samtidigt påverka utvecklingen i riktning mot ökad tillgång till vård för alla.
Att vittna om de orättvisor som uppmärksammas i verksamheten är en del av Läkare i Världens uppdrag. Redan från början har det varit centralt, vid sidan av att ge vård och stöd, att belysa missförhållanden som drabbar människor i utsatta situationer.
Därför samlas vittnesmål in från personer som besöker våra mottagningar, liksom från volontärer som ser strukturella brister och återkommande hinder i sin vardag på mottagningarna. Vi samlar också in kvantitativ data om besökarnas hälsotillstånd och livssituation. Tillsammans bildar dessa berättelser och uppgifter en kunskapsbas som gör det möjligt att dra tydliga och trovärdiga slutsatser om vilka förändringar som behövs i politiken och i samhället.
Ett etiskt förhållningssätt
De flesta vittnesmål kommer från personer som själva sökt stöd hos Läkare i Världen. I samtal med en volontär och tolk berättar de om sina liv och sina erfarenheter. Dessa samtal genomförs alltid med stor hänsyn till den enskilda personens behov och vilja. Den som intervjuas styr själv över vad hen vill dela med sig av och berättelserna anonymiseras innan de sparas för att säkerställa att ingen riskerar att drabbas negativt av att ha berättat sin historia. I vissa fall önskar personen att själv synas med namn och bild, för några är det ett viktigt sätt att ta plats i det offentliga rummet. Samtycke dokumenteras alltid, så att det är tydligt att personen förstått hur vittnesmålet kan komma att användas.
Förutom personliga berättelser samlas kvantitativ data in från besökare som samtycker till det. De får möjlighet att anonymt fylla i ett formulär med frågor om hälsa och livssituation. Dessa uppgifter gör det möjligt att analysera mönster och trender, både inom Sverige och jämfört med data som samlas in av våra partnerorganisationer i andra länder. Denna statistik ligger till grund för bland annat European Observatory, en rapport som publiceras vartannat år och belyser vårdsituationen för utsatta grupper i Europa.
Även vittnesmål från volontärer har stor betydelse. De har ofta en god helhetsbild av hur bristande tillgång till vård påverkar våra målgrupper. Dessa erfarenheter bidrar till vårt kunskapsunderlag och är en viktig del av vårt påverkansarbete.
Vittnesmål
Charles – besökare vid en av Läkare i Världens mottagningar
Charles kommer från Uganda. Han har varit i Sverige i 9 år och är fortfarande i asylansökningsprocessen. Han har tidigare varit verksam inom militären och spenderade två år i Ugandiskt fängelse på grund av ett missförstånd med regeringen.
Han kom till Sverige 2012, och har varken varit tillbaka i Uganda eller träffat sin familj sedan dess. Han säger att hans fall fortfarande är öppet hos migrationsverket.
Han berättar att han varit på sjukhuset men de skickade honom till Läkare i Världen istället. Anledningen till att han sökte vård var att han kände sig dålig, led av huvudvärk och haft svårt att sova. Charles har spenderat 8 år på gatan utan tak över huvudet och har inte kunnat arbeta.
2019 blev hans fall avvisat av migrationsverket. Nu måste han öppna ett nytt fall igen och börja om från början. Han känner sig desperat av tanken på att det skulle kunna ta 8 år igen.
“Nu, för mig, har mitt fängelse inga väggar. Och jag vet inte när det kommer att få ett slut.”
På grund av sitt LMA-kort har Charles möjlighet att arbeta men på grund av att hans uppehållstillstånd endast förlängs 3 månader i taget är det ingen som vill anställa honom.
Sanaz – Läkarstudent och volontär
“Under pandemin har det varit mycket logistik, för hela världen, för svensk sjukvård och absolut för våra patienter.
Hur ska du få göra ett hemtest om du inte har en hemadress? Hur ska du hålla dig hemma om du inte har ett hem? Hur ska du isolera dig om du bor med flertalet andra människor på väldigt få kvadratmeter? Hur ska du tillgodose dig information om du inte kan språket? Hur ska du söka reguljär vård när varken du eller personalen är insatta i vad lagen säger om migranters rätt till vård?
Jag upplevde att många patienter fick sin information från sina hemländer, vilka i mångt och mycket hade en annan approach till pandemin än oss. Personalen på Läkare i Världen gjorde en fantastisk insats och producerade information på flertalet språk och ordnade vårdinstanser som tog tester, de skrev även ut vägbeskrivningar. Vi fick ett triagetält och lite skyddsutrustning. Vi behövde ställa om. Varje gång jag kom till mottagningen hade vi nya rutiner, så var det sannolikt i den reguljära vården också. Men vi, likt övrig vårdpersonal fick vara lösningsorienterade men med färre resurser. Patienterna, likt övriga patienter fick vara sjuka men med färre resurser.”
Alicia – besökare vid en av Läkare i Världens mottagningar
Alicia, 44 år från Ryssland, föddes med cerebral pares och sitter därför i rullstol. Hon behöver assistans dygnet runt, men har för närvarande inte råd med denna hjälp. Hon kom till Läkare i Världen Sverige för att söka hjälp av en neurolog.
Alicia har redan nekats asyl tre gånger och är nu en papperslös migrant, men fram till nyligen kunde hon fortfarande bo i ett boende som tillhandahölls av Migrationsverket. Situationen var mycket osäker eftersom hon när som helst kunde avlägsnas från Sverige av myndigheten.
Under COVID-19-pandemin blev några av de äldre på boendet sjuka och dog, vilket skrämde henne. Så när hon träffade några män som lovade att ge henne ett nytt boende och att hjälpa henne att skaffa dokument, gick hon med på det. Tyvärr ändrade sig männen när hon flyttade från Migrationsverkets boende och sa att de inte skulle hjälpa henne. Därefter hade hon ingenstans att bo.
För närvarande delar hon ett rum med två andra män, i en överbefolkad lägenhet. Situationen är mycket obehaglig för henne och stället är smutsigt. Hon kan inte duscha i badrummet eftersom det är för litet för hennes rullstol, så hon sköter sin hygien i det rum hon delar med de två männen.
Hon letar efter en liten lägenhet för att få ett privatliv och ett lämpligt badrum, men det är mycket svårt att hitta, särskilt med en rullstol.
Hon nekades sjukvård en gång av en svensk offentlig vårdgivare. På apoteket måste hon betala fullpriset för läkemedlen, trots att papperslösa invandrare har rätt till subventionerad vård och medicinering. Hon måste därför ibland välja mellan att betala för mediciner, mat eller blöjor. Oftast väljer hon det sistnämnda eftersom hennes hygien är mycket viktig för henne.
Volontär i Luleå
“Det var ett äldre par från Rumänien som kom till kliniken. De hade varit i landet i två dagar och två nätter och hade inte någonstans att sova. Det är början av mars och minusgrader både dag- och nattetid.
Den äldre kvinnan, som är multisjuk och har svårt att gå, satt vid bordet och somnade nästan under samtalet. Hon berättade att de inte kunnat sova sedan de kom till staden.
De frågade oss om någon plats för dem att sova, om det inte finns härbärge denna vinter. Vi informerade om att det tyvärr inte längre finns ett härbärge som är öppet för EU-medborgare, att kommunen stängde det för två år sedan. Nu är det endast till för dem som är skrivna i vår kommun.
Vi ringde tillsammans till socialjouren under klinikbesöket. Socialjouren hävdade att de endast hjälper barn och personer i våldsamma situationer under jourtid. De informerade om att paret inte har rätt att bo på härbärget, oavsett om det skulle finnas lediga sängar. Socialjouren hävdade att de följer alla lagstiftningar och därför inte kan hjälpa det äldre paret. Vi ifrågasatte denna tolkning av lagen, då lagen inte förbjuder en kommun att hjälpa någon. De beklagade att de tyvärr inte kunde göra någonting mer än att boka en biljett till Stockholm.
Det äldre paret gav sig ut i kylan och skulle sova ute ännu en natt, mycket ledsna och besvikna. Jag undrade hur det skulle gå för dem, hur länge de skulle kunna överleva under sådana omständigheter, redan multisjuka och sköra. Som medmänniska skämdes jag över att bo i ett av världens rikaste länder men att vår stad inte ens skulle låta dem sova på härbärget om det fanns lediga sängar. Att vi gör skillnad på människor och människor. Att de skulle fått bättre hjälp om de vore husdjur.”
Elias – en besökare
”Jag kom till Sverige 2015, så jag har varit här i nästan tio år. Min pappa bor här sedan länge och jag kom hut när han hämtade mig och min familj.
Min frus förlossning kostade mycket pengar, så jag kom till LiV för att få hjälp med det. Hon har ansökt om uppehållstillstånd men har inte fått något beslut. Hon kom till Sverige för lite mer än ett år sedan och födde barnet i Sverige i mars. Min bebis är nästan åtta månader, hon är jättefin.
Jag har personnummer men inte min fru så hon fick en räkning för förlossningen på nästan 140 000 kronor. Vi kan inte betala det och det har gått till inkasso. Jag känner mig ledsen, det är så mycket pengar och jag kan inte göra något. Min fru är också ledsen, det är så mycket pengar och hon jobbar inte. Sedan när hon jobbar kan vi betala tillsammans.
Jag ska försöka en avbetalningsplan. Jag är orolig över pengarna som jag måste betala. Jag tänker på det mycket, hela tiden och jag kan inte sova.
Det är roligt att vara pappa, jag var med på förlossningen och jag var jätteglad. Min fru var också jätteglad och förlossningen gick bra, men tog lång tid. Min dotter gör mig glad, hon är stark och äter bra! Det bästa med att ha barn är när hon skrattar, hon skrattar mycket med mig.
Jag jobbar som bemanningsresurs och får åka runt till olika platser, men jag tjänar inte så mycket pengar och det blir kaos om vi inte kan betala vår skuld. Våra pengar räcker till mat, men inte till att betala för förlossningen.
Jag hoppas LiV kommer kunna hjälpa mig, men de sa att jag måste vänta på besked om uppehållstillstånd. Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta. Jag hoppas att det kommer bli okej, men om jag inte får uppehållstillstånd måste jag åka tillbaka till mitt hemland. Det skulle bli kaos, problemet i mitt land är att vi inte har någonstans att bo. Jag har allting, hela mitt liv här i Sverige. Jag har ju varit här i Sverige i tio år.”
Tahmina – en besökare
”Jag är gravid i vecka 28 och jag bor med barnets pappa. Vi har varit tillsammans i flera år. Jag är glad för barnet men det var svårt i början av graviditeten för i mitt hemland så blir kvinnor som föder barn utanför äktenskapet utstötta. Nu har vi gift oss och vi är båda glada för barnet.
Jag får mina graviditetskontroller utan problem och när jag var på ultraljud på Karolinska frågade de inte något, men sedan ringde de mig och sa att de måste skicka en faktura eftersom jag var papperslös. De säger att regler och lagar har ändrats och att inte alla vet vad som gäller.
Personalen beter sig på ett annat sätt nu när jag är papperslös, de vet ju att jag har rätt till vård men de beter sig annorlunda. En gång hade jag tid hos en sjuksköterska på Danderyd, men de i receptionen informerade inte sjuksköterskan om att jag hade kommit. Hon ringde mig och frågade var jag var jag. Jag sa ’jag sitter i väntrummet sen 40 minuter’. Då sa sjuksköterskan till dem och frågade dem varför de inte hade meddelat henne att jag var där.
Några gånger har jag avstått från att svara barnmorskan eller gå på kontroller för min epilepsi. Jag har varit så stressad att jag har fått epilepsianfall. När jag var rädd för att gå till barnmorskan gick jag till LIV och fick veta att jag har rätt till vård. Då kändes det tryggare.
Det känns jättesvårt att bli mamma som papperslös, men jag vet i alla fall att barn har rätt till vård. Jag har ingen egen inkomst och min situation känns läskig, för jag är ju väldigt ung! Jag tänker mycket på hur det kommer bli att bli mamma. Jag har ju ingenting.
Jag skulle vilja fortsätta med mina studier på gymnasiet. Innan jag blev papperslös så kände jag mig så bra här i Sverige. Jag ville bli tandläkare. Jag var så trygg här. Jag var i säkerhet. Men efter att jag blev papperslös fick jag problem och nu känns livet svårt. När jag söker asyl igen och berättar om min situation så har jag förhoppningar om att de kommer förstå mig. Jag hoppas det.
Jag kom till Sverige med min mamma när jag var 13 år och nu är jag 18. Det var svårt i mitt hemland Tadjikistan, min pappa hade redan åkt till Sverige för att han var förföljd. När han åkte drabbades vi av hans problem. Det kom hem jättemånga människor till oss och utövade påtryckningar, för att hitta pappa. Poliser kom till mig fast jag bara var ett barn. De försökte påverka min pappa genom mig och min mamma och min bror. Vi kunde inte leva där längre.
Jag har aldrig berättat om det här men jag blev utsatt för våld. Jag kom ut från skolan och några som sa att de var poliser, men de verkade inte vara det, tog med mig i bilen och frågade ut mig. Jag blev jätterädd. Först vågade jag inte säga något till mamma. Jag var så chockad och jag minns inte exakt vad som hände. Jag kunde inte säga något. Jag vara bara tyst. Senare har jag berättat för mamma och jag har berättat för Migrationsverket här i Sverige. Det här och en anledning till gjorde att vi flydde. Kanske har mamma också blivit hotad.
När vi kom hit var pappa asylsökande här, nu är mina föräldrar inte längre här. Migrationsverket beslutade om avslag och att vi skulle åka tillbaka, så alla utom jag åkte.
För mig är det väldigt tuff att de har åkt, jag har ingen familj här. Dem jag älskar är inte här.”
Rania – en besökare
“Jag heter Rania och är 30 år gammal. Jag vill berätta om hur kvinnor behandlas i mitt hemland Egypten.
I Egypten sker kvinnlig könsstympning i religionens namn och jag blev utsatt för detta som barn. Det görs med rakblad och isbitar som enda instrument.
Själva händelsen var ett trauma och jag har tvingats leva med effekterna sedan dess. Jag lider fortfarande av mental och fysisk smärta, det påverkar mig dagligen i livet. Det går ut över min sexuella hälsa. Att kunna ha njutbara sexuella upplevelser är inte tänkbart och att gå på toaletten kan vara smärtsamt. En sådan här händelse påverkar dig för resten av livet. Jag vill att det får ett slut.
Där jag kommer ifrån tvingas man som kvinna in i äktenskap, det förväntas av en kvinna att hon ska gifta sig. Studier, arbete eller andra prestationer räknas inte om man är kvinna. Att gifta sig och skaffa barn är det som räknas.
Först blir du skadad för livet genom könsstympningen sedan undrar ’de’ varför jag inte vill ha barn. Jag ville inte leva det livet, därför kom jag till Sverige. Här har jag upplevt en frihet jag inte känt tidigare. Jag kan röra mig i samhället utan en ständigt närvarande rädsla att bli utsatt för övergrepp. Jag kan vara jag utan att behöva gifta mig eller skaffa barn.
I sociala medier och andra kanaler visas en bild av Egypten som inte är sann. Som att Egypten skulle vara ett tryggt land. Tryggt för vem? Endast för turister och rika människor. Som kvinna i Egypten får du skulden om du blir trakasserad av en man. Män slipper undan straff genom bortförklaringar. Ingen lyssnar till kvinnor.
Allt detta som jag berättar idag har jag även berättat för Migrationsverket men det är inte skäl nog för asyl. De menar att jag kan välja att inte bo med min familj om jag åker tillbaka, men det är inte möjligt i praktiken. En kvinnas liv är så kringskuret av familjen. Det går inte att vara fri.
Jag kom till LiV för att jag vill berätta – för om min berättelse kan hjälpa de kvinnor och flickor som fortfarande lider eller riskerar att utsättas för lidande så har jag gjort det som står i min makt.”
Rania har fått avslag på sin asylansökan men har överklagat.
Elly – en besökare
”Att vara flykting i Sverige är väldigt svårt, det uppstår nya situationer, problem, varje dag. Det går inte att registrera sig på webbsidor, du kan inte boka tid på vårdcentralen eller använda 1177. För att göra det måste du ha ett personnummer, har du inte det är det väldigt svårt att leva i Sverige. Och om du ska ta ett jobb måste du oftast kunna svenska, men om du går på SFI varje dag kan du inte jobba.
När man är flykting har man inte samma rättigheter som andra i samhället. På ett sätt känns det ändå okej eftersom jag är i säkerhet. Jag hör inga skottlossningar och sådant som jag hörde i Ukraina.
Jag har vänner och släkt i Sverige sedan innan kriget och när kriget började ringde de mig och sa att jag skulle komma till Sverige för att det är säkert här. Jag är här under massflyktsdirektivet och vi som är det har inte mycket rättigheter. Det är svårt att få ut medicin och det är svårt att få jobb.
Jag har en hjärncysta och högt blodtryck sedan barndomen och måste ta medicin dagligen. I början var det svårt för att det inte fanns riktlinjer från regeringen för oss från Ukraina. Nu är det okej, jag får recept på medicinen från vårdcentralen.
Min mamma, som också är här, nekades vård en gång i början. Vi måste också betala för viss vård och för mediciner, det är svårt när man har liten inkomst.
Det är också svårt att betala fakturor utan Bank ID, vi måste be någon svensk hjälpa oss. Nu när jag arbetar har jag ett bankkonto och kan betala räkningar själv. Det känns bra. Förut när jag inte jobbade fick jag mindre än 2000 kronor i månaden. Det räckte inte till mat, kläder och allt annat man behöver.
Min mamma, arbetar inte för att hon är sjuk, så jag försörjer henne, hon får 1800 kronor per månad från Migrationsverket. Med våra gemensamma inkomster räcker pengarna till hyra och mat.
Både jag och mamma läser svenska på ABF en gång i veckan. Det är väldigt svårt. Jag kan inte gå på SFI för då måste man gå varje dag och jag måste ju jobba. Men jag tittar också på Youtube på svenska för att lära mig. Jag försöker också förbättra min engelska, jag kunde knappt någon alls när jag kom hit.
I framtiden vill jag stanna kvar här och studera på universitetet och bli socialarbetare. Jag vill stanna här men man vet inte vad som kommer hända – för att få stanna här måste man ha ett jobb med hög lön och kunna svenska. Jag kommer ansöka om uppehållstillstånd, men min mamma vill återvända till Ukraina, för jag har en syster där som har barn. Nu under kriget är det bättre för mamma här på grund av hennes svaga hjärta och andra hälsoproblem.
Jag oroar mig över att den svenska regeringen hela tiden försöker ändra situationen och skapar nya regler som gör det svårare för flyktingar. De säger att alla ukrainare ska få personnummer nästa år men reglerna är väldigt hårda; du måste prata svenska och ha en väldigt hög lön. Om du inte uppfyller kraven får du inte stanna. Det här påverkar min hälsa, jag är väldigt orolig och jag får panikattacker. Det är väldigt svårt när du inte vad som kommer hända eller hur du ska göra för att få stanna, vi har ju inte samma rättigheter som andra.
Jag hoppas att kriget kommer ta slut, kanske nästa år.”
Hamed – en besökare
”Jag kommer från Afghanistan och kom till Sverige 2015, när jag var 16 år, på grund av kriget.
Vi smugglades hit. Vi kom med bilar, promenerade, åkte gummibåt. Det tog två månader från Afghanistan och hit. Jag började resan i min by och kom sen till Iran. Från Iran till Turkiet, från Turkiet till Grekland, från Grekland till Makedonien. Sedan Tyskland, Danmark och till sist Malmö i Sverige.
När gymnasielagen kom sökte jag direkt och fick beviljat 13 månader. Jag började i skolan. Sedan sökte jag en utbildning men jag saknade betyg så jag läste ett år till i grundskolan. Jag ansökte om förlängning hos Migrationsverket. Jag fick avslag och överklagade det och började en utbildning samtidigt. Min överklagan skickades till Migrationsverket, som skickade den vidare till domstolen och domstolen beslutade att skicka den tillbaka till Migrationsverket. Migrationsverket har inte svarat, från 2020 till idag (2023).
Jag har anlitat en advokat och jag har kontaktat Migrationsverket som sa att jag kan jobba och att jag måste vänta på mitt beslut. Och att de inte hinner med för att de inte har tillräckligt med handläggare.
En natt klockan halv två, när jag var på väg från mitt jobb på en restaurang, blev jag och min kollega stoppade av polisen. De frågade efter min kollegas körkort. De frågade mig efter id-kort eller svenskt personnummer.
En vecka senare kom det poliser till mitt jobb och frågade efter id-kort. Jag visade det och de tog bild på mig. De sa att jag måste följa med till stationen. Jag frågade varför, men de sa ingenting. Ingenting.
De följde med mig när jag gick för att byta kläder. Jag frågade varför många gånger. Jag sa: ’Jag jobbar här och jag blir rädd, vad vill ni?’
De sa ingenting mer än att vi skulle till stationen. De tog min mobil och min plånbok och körde mig till en annan ort.
Jag frågade: ’Varför är jag här?’
Jag fick inget svar. Poliserna höll mig i varsin arm.
De tog mina kläder, jag satt med bara kortbyxor.
En kvinna och en man och frågade ut mig. De pratade hela tiden om mitt ärende 2018, då jag fick avslag från Migrationsverket och att jag inte lämnade Sverige. De visste ingenting om den Nya Gymnasielagen och att jag väntade på beslut.
Jag försökte förklara att nu finns den här lagen och jag har uppehållstillstånd:
’Jag har ansökt om förlängning och jag väntar på beslut. Jag har rätt att jobba, jag måste jobba. Det är den här lagen som gäller.’
De lyssnade inte. De pratade bara om 2018.
De sa: ’Du får pengarna kontant?’
Jag sa: ’Va? Jag betalar skatt, jag får pengarna på kontot. Hämta min mobil, jag ska visa alla lönespecifikationer och allting.’
De litade inte på mig. De visade ett papper där det stod att de skulle placera mig i ett förvar och frågade om jag ville skriva under och åka till förvaret. Jag sa att jag kunde göra det men att jag inte gjort något som är fel.
De frågade om jag kunde läsa, jag sa ja men de höll för så att jag inte såg vad som stod.
Jag sa: ’Vänta, jag ska läsa först.’
De sa: ’Nej, skriv bara.’
Jag sa: ’Nej jag måste läsa först, jag måste läsa och förstå.’
En av poliserna skrek: ’Du måste skriva på, jag har ju läst för dig att du ska placeras i förvar.’
De visade mig inte vad som stod på pappret. De lyfte in mig i ett rum där det var bara en madrass, en kudde och en filt och låste in mig. Jag blev rädd.
Jag väntade i nästan fem timmar i det rummet. Jag ville ringa min vän, men fick inte. Jag väntade och väntade till klockan 24. Då kom de och sa att jag kunde åka hem. Jag blev glad. Jag hade inte skrivit på något av pappren men jag fick gå.
Det gick en buss, men jag visste inte hur jag skulle hitta den, jag känner inte till någonting på den hör orten. Det var mitt i natten.
De sa att jag kunde sitta i väntrummet på polisstationen. När jag hade väntat där i nästan en timme kom en polis som sa:
’Jaha, hur ska du åka, bussen har gått nu?’
Jag sa: ’Jag vet inte, ni måste fixa någonting, ni har hämtat mig och ni måste skjutsa mig tillbaka.’
De funderade och jag väntade och väntade. Sedan kom två poliser och sa att de skulle skjutsa mig hem.
Min advokat skickade mina papper till Migrationsverket och jag fick ett intyg som jag kan visa poliserna om det händer igen. Men jag är rädd! När det kommer poliser eller väktare och beställer mat på jobbet blir jag stressad och skakar. Kanske kommer det hända igen, tänker jag.
Varje dag är jag orolig att de ska komma och hämta mig.
Nu har det gått nästan en månad, jag kan inte sova, jag sover bara tre, fyra timmar per dygn. Jag tänker negativt hela tiden nu. På jobbet har jag inget fokus.
Det värsta var när de låste in mig, de skrek och hotade mig med att om jag inte skrev på så skulle jag få vara där i ett mörkt rum utan mat, tills jag skriver på pappret.
När min advokat ringde till dem och frågade efteråt så sa de att det var en slump eller någonting.
Nu jag är hela tiden rädd. Jag slutar ibland 01.30 på natten, jag åker med cykel och ibland med bil, och jag är rädd att det kommer komma massa polisbilar.
Mina kollegor frågade:
’Varför åkte du, vad har du gjort?’
Ibland när det kommer in poliser på jobbet säger de:’
Hamed, det kommer poliser…’
De skojar med mig, men jag blir rädd och stressad.
Jag har tappat nästan allt efter händelsen med polisen. Jag hade körkort på gång och en arbetsledarutbildning. Det blev problem för mig med allting. Jag är rädd hela tiden. Vad ska jag göra med ett körkort om de sedan sätter mig i förvaret? Jag tänker ibland att körkortet kan vara bra att ha, men om jag bara får vara här i två, tre månader och sedan de kommer och tar mig?
Jag loggar in på Migrationsverkets hemsida och kollar efter ett beslut flera gånger om dan. Det här är en stress hela tiden.”
Adam – en besökare
”Jag jobbade som människorättsaktivist i Västindien och såg mycket orättvisor och korruption. När jag började skriva om det blev jag trakasserad av myndigheter. De hotade att döda mig.
Jag är emotionellt utmattad. Jag känner mig väldigt orolig och har mycket huvudvärk. Allt jag har frågat Migrationsverket om har de sagt nej till och det tog två månader innan jag fick ett LMA-kort så jag kunde inte arbeta. Jag kan inte sova, jag bara tänker på de här sakerna.
Först var jag i Boden, på ett bra ställe i ett bekvämt hus tillsammans med en grupp asylsökande, men sedan flyttades vi till en källare i ett flerbostadshus där det inte fanns internet, ingen tvättmaskin och bara två sovrum fast vi var fem personer. Jag protesterade mot vår boendesituation men då flyttades vi till ett annat boende som var jättedåligt så jag lämnade Boden.
Nu sover jag på centralstationen här i Stockholm. Det är kallt. Kallast är det vid ett- tvåtiden på morgonen, då kör de ut folk i kylan och vi får inte komma in igen förrän klockan tre. De säger att det är för att de ska städa. Det är grymt. De här människorna lider så mycket redan och de gör det värre, jag förstår inte varför. Det är inhumant att bo på centralstationen, det är mycket folk där och säkerhetsvakterna trakasserar oss med våld. Det här påverkar mig dygnet runt.
Kylan gör att mina ben svullnar och jag har jätteont i fötterna, i vaderna och i mina tänder. Mina ögon besvärar mig konstant, jag ser inte men jag har inte fått komma till någon ögonläkare, fast jag har frågat Migrationsverket. Jag har inte försökt gå till doktorn på egen hand för jag känner inte till systemet här. Min advokat sa att jag skulle gå till Migrationsverket för att få hjälp, men de sa att det kan jag bara få i Boden där jag är placerad.
Än så länge svälter jag inte, jag går till de olika kyrkorna för att få mat.”
Tina – en besökare
”Jag har varit i Sverige till och från sedan 2002. Jag var utsatt för trafficking därför har jag varit i olika länder under åren. Nu bor jag i ett skyddat boende så jag är i säkerhet från dem som utnyttjade mig.
När jag var fyra år blev mina föräldrar dödade och jag och mina syskon blev föräldralösa. Det hände under ett upplopp och jag såg när det skedde.
En kvinna tog hand om oss men vi behövde sälja saker på stan för att tjäna pengar. Efter ett tag fick jag chansen att åka till Europa, de sa att jag skulle få jobb men jag blev satt i prostitution och alla pengar gick till dem.
Det var svårt att fly men nu tror jag att jag är fri. De utsatte mig för voodoo så att jag inte skulle kunna anmäla dem, det är svårt för mig men jag har fått hjälp från en psykolog och präst i Nigeria för att komma ifrån voodoon. Nu tror jag att jag börjar bli fri. Jag vill bara ha mitt liv, jag är 52 och har inget liv.
Jag vet inte var mina syskon är, jag sa till dem att gömma sig från de som satte mig i prostitution och kan jag inte hitta dem. Jag har letat efter dem i mer än tio år nu.
Jag sökte asyl i Sverige 2014 men sedan lämnade jag Sverige. Nu är jag papperslös. Jag ska söka asyl här om några månader.
Det är som att jag inte har ett hem, varken här eller i Afrika. Jag har ingen familj, ingenting. Det känns som att jag har slösat bort hela mitt liv, bara flyttat omkring. Jag har inte fått några barn. Hela mitt underliv är förstört av alla de här männen jag tvingades möta. Jag känner mycket stress, jag sover dåligt och jag får panikattacker.”
Michelle – en besökare
”Min pappa brukade slå min mamma, han var ofta jättefull. Jag har varit med när det har hänt jättemånga gånger sedan jag var tre år, fast mina syskon försökte skydda mig. Jag minns att jag bad pappa sluta slå mamma, men han är väldigt, väldigt aggressiv och kontrollerande. Han har aldrig slagit mig, men däremot mina syskon. När jag var 13 år våldtog min styvsysters man mig. Pappa tog hans parti – då valde mamma att skilja sig och vi flydde från pappa.
Vi kom till Sverige från ett annat land i Europa men vi är från Mongoliet. Mamma har försökt söka uppehållstillstånd men de sa att vi behövde åka tillbaka till det europeiska land där vi har uppehållstillstånd för att kunna få uppehållstillstånd här, men det har vi inte kunnat göra.
Innan vi kom till Sverige hade vi allt vi behövde och vi hade det bra ekonomiskt, nu tänker vi, mamma min syster och jag, jättemycket på pengar. Man är rädd att dem inte ska räcka. Man tänker på det jättemycket. Mamma jobbar svart som städerska för att försörja oss.
Jag var tretton år när vi kom hit och jag började i skolan, först i förberedelseklass och sedan i åttan. Jag kämpade verkligen för att få gå i gymnasiet, men jag blev nekad av flera gymnasieskolor för att jag inte hade ett personnummer. Då grät jag väldigt, väldigt mycket. Jag ville verkligen plugga. Till slut fick jag en plats på en gymnasieskola. Nu går jag sista året och tar studenten om tre månader.
Jag har inte pratat om våldtäkten och jag mår bra, men förut grät jag väldigt mycket när jag tänkte på det som hände. Jag kom till Läkare i Världen idag för att jag behöver träffa en läkare. Och eftersom min systers man som är papperslös, har blivit nekad vård på vårdcentralen nära oss, vågade jag inte gå dit. Jag har aldrig sökt vård under tiden i Sverige, jag har egentligen inte några problem och jag är frisk, men det är verkligen jobbigt att människor som är papperslösa inte kan gå till en vanlig vårdcentral när de behöver det. Det är dumt tycker jag, jag förstår inte varför det är såhär, det är frustrerande.”
Fatima – en besökare
“Det fanns en person som jag tyckte om, men min bror tillät inte det. Han slog mig och då rymde jag och kom till Sverige. I tolv år har jag varit här, men jag har inget hem, inget jobb. Det påverkar mig väldigt mycket, jag har blivit sjuk. Jag har ont i huvudet i hjärtat, ont i ögonen och ont i ryggen.
Ibland bor jag hos min syster, ibland bor jag hos vänner. Det värsta är att jag är så beroende av andra, jag kan inte sova. En timme, två timmar, sedan vaknar jag. Min börda är tung, situationen är väldigt tung för mig.
Jag har fått avslag från Migrationsverket. Jag har inget uppehållstillstånd och det känns som att människor ser ner på mig. Jag vill gå till Migrationsverket och fråga vad jag ska göra men jag orkar inte. Jag mår så dåligt när jag går dit. Ingen lyssnar på mig, ingen bryr sig om det jag berättar.
Migrationsverket gör inget för att hjälpa, det är de som gör att jag är i den här situationen att jag mår såhär. Jag kan verkligen inte göra något åt min situation. Jag har inte ett bra liv. Jag önskar att jag inte hade funnits i den här världen.
I ett och ett halvt år jobbade jag här i Sverige, men nu finns det inte jobb till mig fast kyrkan hjälper mig att skriva CV och dela ut det. Jag får inga pengar alls längre. Jag får mat från kyrkan och Röda korset.
Jag vill verkligen jobba trots att jag har smärta i kroppen och mår dåligt. Hade jag ett jobb skulle jag inte vara beroende av andra människor. De senaste åren har jag inte ens haft någonstans att gråta eftersom jag sover hos andra. Jag känner mycket skam och jag tror att min värk kommer av att jag stänger inne alla de här känslorna. Känslorna av hopplöshet är mycket svåra.”
Marie – en besökare
”Jag heter Marie och jag är 27 år. Jag växte upp i Gambia. När jag var 18 år gammal dog min mamma, och jag hade ingen pappa. Jag fick flytta in hos min moster, och då började helvetet.
Jag blev behandlad som en slav, jag blev misshandlad och utnyttjad, och min mosters man våldtog mig. Till slut kände jag att jag måste fly för att överleva, och det gjorde jag. De jagade mig, men jag lyckades komma undan.
Till slut hade jag tagit mig ända till Libyen. Jag sökte jobb, men det visade sig att jag istället blivit såld som slav. Jag hölls i ett hus där jag våldtogs av flera män i 3 veckor.
Sedan lyckades jag fly därifrån. Jag flydde över havet. Jag var inte rädd, och jag tänkte att det inte skulle göra något om jag dog, det viktigaste var att fly från allt det farliga. Jag ville bara hitta en plats där jag kunde vara trygg!
Jag kom till slut till Sverige 2018. Jag mådde mycket dåligt, och fick panikångest så jag trodde att jag skulle dö. Jag fick hjälp från psykiatrin, jag fick diagnosen PTSD och jag fick medicin och behandling. Jag fick också bearbeta mina trauman på Röda Korset. Det var svårt men jag började må bättre, och jag började jobba. Livet började kännas okej.
Sen kom avslaget, och då förändrades allt. Jag trodde de skojade med mig, för plötsligt sa de att jag inte kunde få vård av psykiatrin eftersom jag inte längre hade LMA-kort. Jag åt många mediciner, och jag behöver verkligen dem för att fungera.
Efter mycket kamp skrev de ut medicinerna, men då visade det sig att apoteket vägrade lämna ut dem till mig, eftersom jag inte kunde visa upp ett LMA-kort. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, till slut åkte jag in på akuten och där fick jag mediciner för några dagar. En läkare sa rakt ut, jag ser på dig att du mår dåligt och jag vet att du behöver hjälp, men jag kan inte göra något.
Jag försökte på flera apotek, jag bad Migrationsverket om hjälp men ingen kunde hjälpa mig. Efter 4 år med medicinerna så kunde jag nu inte få tag i dem. Jag har också järnbrist, och har behandlats med blodtransfusioner och tabletter, men även detta tog slut när jag fick avslag och inte längre hade LMA-kortet.
Så kom en natt då jag kände att jag inte ville leva längre, och jag lades in på akutpsykiatrin över natten. Då gav de mig en faktura på 6000 kr. Jag har inga pengar att betala den med.
Jag bor nu hos en snäll man. Men jag vet att om jag inte bodde med honom så skulle jag bli utnyttjad. Jag flydde hit för att slippa bli utnyttjad, men det känns som att man hamnar i samma sak igen, fast nu i Sverige där jag trodde man skulle vara trygg.
Förra veckan gick jag till Läkare i Världen, eftersom jag hade symptom på urinvägsinfektion. De hjälpte mig till en hälsocentral där jag fick ta prover, och läkaren sa att det var urinvägsinfektion och skrev ut antibiotika. Men tyvärr fick jag inte ut den på något av apoteken, alla sa nej för att jag saknar LMA-kort. Nu är jag här på kliniken igen, för att fråga om de kan hjälpa mig att få ut medicinen.
Situationen påverkar mig så mycket, både psykiskt och fysiskt. Att inte få medicinerna gör att jag mår så mycket sämre, men jag är också frustrerad över att behöva kämpa så hårt och ändå inte lyckas få vård och mediciner. Jag vet faktiskt inte om sjukvården och apoteken följer reglerna eller ej. Jag funderar mycket på hur det kan bli så här. Att de kan ge mig diagnoser och mediciner, säga att jag måste ta medicinerna och sedan bara sluta hjälpa mig.”