Läkare i Världen arbetar för att rätten till vård ska respekteras och tillämpas i praktiken, i Sverige och globalt. Genom opinionsbildning, rapporter och möten med beslutsfattare verkar vi för att lagar och regler ska förändras där det behövs eller följas bättre där de redan finns.
Ett av våra viktigaste verktyg i detta arbete är att lyfta fram berättelser och erfarenheter från människor som sällan får göra sin röst hörd. Genom dessa vittnesmål kan vi visa på hur verkligheten ser ut och samtidigt påverka utvecklingen i riktning mot ökad tillgång till vård för alla.
Att vittna om de orättvisor som uppmärksammas i verksamheten är en del av Läkare i Världens uppdrag. Redan från början har det varit centralt, vid sidan av att ge vård och stöd, att belysa missförhållanden som drabbar människor i utsatta situationer.
Därför samlas vittnesmål in från personer som besöker våra mottagningar, liksom från volontärer som ser strukturella brister och återkommande hinder i sin vardag på mottagningarna. Vi samlar också in kvantitativ data om besökarnas hälsotillstånd och livssituation. Tillsammans bildar dessa berättelser och uppgifter en kunskapsbas som gör det möjligt att dra tydliga och trovärdiga slutsatser om vilka förändringar som behövs i politiken och i samhället.
Ett etiskt förhållningssätt
De flesta vittnesmål kommer från personer som själva sökt stöd hos Läkare i Världen. I samtal med en volontär och tolk berättar de om sina liv och sina erfarenheter. Dessa samtal genomförs alltid med stor hänsyn till den enskilda personens behov och vilja. Den som intervjuas styr själv över vad hen vill dela med sig av och berättelserna anonymiseras innan de sparas för att säkerställa att ingen riskerar att drabbas negativt av att ha berättat sin historia. I vissa fall önskar personen att själv synas med namn och bild, för några är det ett viktigt sätt att ta plats i det offentliga rummet. Samtycke dokumenteras alltid, så att det är tydligt att personen förstått hur vittnesmålet kan komma att användas.
Förutom personliga berättelser samlas kvantitativ data in från besökare som samtycker till det. De får möjlighet att anonymt fylla i ett formulär med frågor om hälsa och livssituation. Dessa uppgifter gör det möjligt att analysera mönster och trender, både inom Sverige och jämfört med data som samlas in av våra partnerorganisationer i andra länder. Denna statistik ligger till grund för bland annat European Observatory, en rapport som publiceras vartannat år och belyser vårdsituationen för utsatta grupper i Europa.
Även vittnesmål från volontärer har stor betydelse. De har ofta en god helhetsbild av hur bristande tillgång till vård påverkar våra målgrupper. Dessa erfarenheter bidrar till vårt kunskapsunderlag och är en viktig del av vårt påverkansarbete.
Vittnesmål
Charles – besökare vid en av Läkare i Världens mottagningar
Charles kommer från Uganda. Han har varit i Sverige i 9 år och är fortfarande i asylansökningsprocessen. Han har tidigare varit verksam inom militären och spenderade två år i Ugandiskt fängelse på grund av ett missförstånd med regeringen.
Han kom till Sverige 2012, och har varken varit tillbaka i Uganda eller träffat sin familj sedan dess. Han säger att hans fall fortfarande är öppet hos migrationsverket.
Han berättar att han varit på sjukhuset men de skickade honom till Läkare i Världen istället. Anledningen till att han sökte vård var att han kände sig dålig, led av huvudvärk och haft svårt att sova. Charles har spenderat 8 år på gatan utan tak över huvudet och har inte kunnat arbeta.
2019 blev hans fall avvisat av migrationsverket. Nu måste han öppna ett nytt fall igen och börja om från början. Han känner sig desperat av tanken på att det skulle kunna ta 8 år igen.
“Nu, för mig, har mitt fängelse inga väggar. Och jag vet inte när det kommer att få ett slut.”
På grund av sitt LMA-kort har Charles möjlighet att arbeta men på grund av att hans uppehållstillstånd endast förlängs 3 månader i taget är det ingen som vill anställa honom.
Sanaz – Läkarstudent och volontär
“Under pandemin har det varit mycket logistik, för hela världen, för svensk sjukvård och absolut för våra patienter.
Hur ska du få göra ett hemtest om du inte har en hemadress? Hur ska du hålla dig hemma om du inte har ett hem? Hur ska du isolera dig om du bor med flertalet andra människor på väldigt få kvadratmeter? Hur ska du tillgodose dig information om du inte kan språket? Hur ska du söka reguljär vård när varken du eller personalen är insatta i vad lagen säger om migranters rätt till vård?
Jag upplevde att många patienter fick sin information från sina hemländer, vilka i mångt och mycket hade en annan approach till pandemin än oss. Personalen på Läkare i Världen gjorde en fantastisk insats och producerade information på flertalet språk och ordnade vårdinstanser som tog tester, de skrev även ut vägbeskrivningar. Vi fick ett triagetält och lite skyddsutrustning. Vi behövde ställa om. Varje gång jag kom till mottagningen hade vi nya rutiner, så var det sannolikt i den reguljära vården också. Men vi, likt övrig vårdpersonal fick vara lösningsorienterade men med färre resurser. Patienterna, likt övriga patienter fick vara sjuka men med färre resurser.”
Alicia – besökare vid en av Läkare i Världens mottagningar
Alicia, 44 år från Ryssland, föddes med cerebral pares och sitter därför i rullstol. Hon behöver assistans dygnet runt, men har för närvarande inte råd med denna hjälp. Hon kom till Läkare i Världen Sverige för att söka hjälp av en neurolog.
Alicia har redan nekats asyl tre gånger och är nu en papperslös migrant, men fram till nyligen kunde hon fortfarande bo i ett boende som tillhandahölls av Migrationsverket. Situationen var mycket osäker eftersom hon när som helst kunde avlägsnas från Sverige av myndigheten.
Under COVID-19-pandemin blev några av de äldre på boendet sjuka och dog, vilket skrämde henne. Så när hon träffade några män som lovade att ge henne ett nytt boende och att hjälpa henne att skaffa dokument, gick hon med på det. Tyvärr ändrade sig männen när hon flyttade från Migrationsverkets boende och sa att de inte skulle hjälpa henne. Därefter hade hon ingenstans att bo.
För närvarande delar hon ett rum med två andra män, i en överbefolkad lägenhet. Situationen är mycket obehaglig för henne och stället är smutsigt. Hon kan inte duscha i badrummet eftersom det är för litet för hennes rullstol, så hon sköter sin hygien i det rum hon delar med de två männen.
Hon letar efter en liten lägenhet för att få ett privatliv och ett lämpligt badrum, men det är mycket svårt att hitta, särskilt med en rullstol.
Hon nekades sjukvård en gång av en svensk offentlig vårdgivare. På apoteket måste hon betala fullpriset för läkemedlen, trots att papperslösa invandrare har rätt till subventionerad vård och medicinering. Hon måste därför ibland välja mellan att betala för mediciner, mat eller blöjor. Oftast väljer hon det sistnämnda eftersom hennes hygien är mycket viktig för henne.
Volontär i Luleå
“Det var ett äldre par från Rumänien som kom till kliniken. De hade varit i landet i två dagar och två nätter och hade inte någonstans att sova. Det är början av mars och minusgrader både dag- och nattetid.
Den äldre kvinnan, som är multisjuk och har svårt att gå, satt vid bordet och somnade nästan under samtalet. Hon berättade att de inte kunnat sova sedan de kom till staden.
De frågade oss om någon plats för dem att sova, om det inte finns härbärge denna vinter. Vi informerade om att det tyvärr inte längre finns ett härbärge som är öppet för EU-medborgare, att kommunen stängde det för två år sedan. Nu är det endast till för dem som är skrivna i vår kommun.
Vi ringde tillsammans till socialjouren under klinikbesöket. Socialjouren hävdade att de endast hjälper barn och personer i våldsamma situationer under jourtid. De informerade om att paret inte har rätt att bo på härbärget, oavsett om det skulle finnas lediga sängar. Socialjouren hävdade att de följer alla lagstiftningar och därför inte kan hjälpa det äldre paret. Vi ifrågasatte denna tolkning av lagen, då lagen inte förbjuder en kommun att hjälpa någon. De beklagade att de tyvärr inte kunde göra någonting mer än att boka en biljett till Stockholm.
Det äldre paret gav sig ut i kylan och skulle sova ute ännu en natt, mycket ledsna och besvikna. Jag undrade hur det skulle gå för dem, hur länge de skulle kunna överleva under sådana omständigheter, redan multisjuka och sköra. Som medmänniska skämdes jag över att bo i ett av världens rikaste länder men att vår stad inte ens skulle låta dem sova på härbärget om det fanns lediga sängar. Att vi gör skillnad på människor och människor. Att de skulle fått bättre hjälp om de vore husdjur.”