Michelle kom till Sverige från ett annat europeiskt land när hon var 13 år. Hon är från Mongoliet och har bott i Sverige sedan 2018. I dag går hon sista året på gymnasiet. Här berättar hon om sin uppväxt, om vägen till gymnasiet och om varför hon länge inte vågat söka vård i Sverige.
En uppväxt präglad av våld
”Min pappa brukade slå min mamma, han var ofta jättefull. Jag har varit med när det har hänt jättemånga gånger sedan jag var tre år, fast mina syskon försökte skydda mig. Jag minns att jag bad pappa sluta slå mamma, men han är väldigt, väldigt aggressiv och kontrollerande. Han har aldrig slagit mig, men däremot mina syskon.”
”När jag var 13 år våldtog min styvsysters man mig. Pappa tog hans parti – då valde mamma att skilja sig och vi flydde från pappa.”
Att försöka bygga ett liv i Sverige
”Innan vi kom till Sverige hade vi allt vi behövde och vi hade det bra ekonomiskt, nu tänker vi, mamma min syster och jag, jättemycket på pengar. Man är rädd att dem inte ska räcka. Man tänker på det jättemycket. Mamma jobbar svart som städerska för att försörja oss.”
”Jag ville verkligen plugga”
Michelle började skolan i Sverige när hon var 13 år. Vägen till gymnasiet var inte självklar.
”Jag var tretton år när vi kom hit och jag började i skolan, först i förberedelseklass och sedan i åttan. Jag kämpade verkligen för att få gå i gymnasiet, men jag blev nekad av flera gymnasieskolor för att jag inte hade ett personnummer. Då grät jag väldigt, väldigt mycket. Jag ville verkligen plugga.
Till slut fick jag en plats på en gymnasieskola och nu går jag sista året, jag tar studenten om tre månader.”
Att inte våga söka vård
Michelle berättar att hon inte tidigare har sökt vård under sina år i Sverige. När hon nu behövde träffa en läkare valde hon att komma till Läkare i Världen.
”Jag har inte pratat om våldtäkten och jag mår bra, men förut grät jag väldigt mycket när jag tänkte på det som hände. Jag kom till Läkare i Världen idag för att jag behöver träffa en läkare. Eftersom min systers man, som är papperslös, har blivit nekad vård på vårdcentralen nära oss vågade jag inte gå dit.”
”Jag har aldrig förut sökt vård under hela tiden i Sverige. Det är verkligen jobbigt att människor som är papperslösa inte kan gå till en vanlig vårdcentral när de behöver det. Det är dumt tycker jag, jag förstår inte varför det är så här, det är frustrerande.”
*Namnet är fingerat och fotot föreställer någon annan.
Jag kämpade verkligen för att få gå i gymnasiet, men jag blev nekad av flera gymnasieskolor för att jag inte hade ett personnummer. Då grät jag väldigt, väldigt mycket. Jag ville verkligen plugga.