”Man lägger sig inte ner och väntar. Man gör det man kan!”

På Läkare i Världens mottagning möter psykologen och volontären Cecilia Malmström människor som bär på erfarenheter de flesta av oss bara läser om. Krig, våld, flykt och förluster sätter djupa spår. Men efter sju år av samtal är det inte främst traumat hon talar om – utan om vikten av att bli sedd, lyssnad på och mött som människa.

Det är ett stillsamt rum med två fåtöljer snett mittemot varandra. Här, på Läkare i Världens mottagning i Stockholm, börjar många av samtalen. Cecilia Malmström har suttit här i många år nu. Hon är psykolog och volontär, och kom till organisationen efter ett långt yrkesliv inom offentlig sektor med arbete inom barn- och ungdomspsykiatri, habilitering och föräldrastöd. När hon gick i pension 2018 var tanken att göra något litet då och då. Det blev något helt annat.

Det var hennes dotter som visade vägen vidare.

“Hon var volontär på Läkare i Världen och sa: Vi behöver psykologer också.”

Cecilia gick dit en kväll för att se hur det var. Redan första kvällen fick hon frågan om hon kunde hoppa in.

”För mig var det inte konstigt eller svårt. Jag var van vid att saker inte alltid är så ordnade. Jag var van att lösa det som behövde lösas.”

Att hon blev psykolog var inte självklart från början. Det är inte det som barn brukar drömma om att arbeta med.

”Jag ville bli hårfrisörska som alla andra”, säger hon och ler. ”Men jag växte upp med en mamma som hade problem med sin psykiska hälsa. Jag var van vid att ta emot mycket ångest och jag var inte rädd för det.”

Yrkesvalet handlade i grunden om just det – att våga möta människor i det som är svårt och att verkligen lyssna. Under sitt yrkesliv arbetade hon i team tillsammans med sjukgymnaster, logopeder och andra professioner.

Åren innefattade en rad stora och drastiska förändringar i det svenska samhället, inte minst i hur Sverige har förhållit sig till flyktingar och migranter. Även under de sju år som Cecilia varit volontär på Läkare i Världen har behoven förändrats. Många av de människor som kommer till mottagningarna bär på erfarenheter av krig, våld, flykt och långvarig osäkerhet. Psykisk ohälsa är snarare regel än undantag. Posttraumatiskt stressyndrom, ångest, sömnsvårigheter och depression är vanligt förekommande, och många av de fysiska symtom som patienter söker för har sin grund i trauma och långvarig stress. Nästan alla människor Cecilia möter bär på erfarenheter som skulle kunna ge upphov till PTSD.

För Läkare i Världen har arbetet med psykisk hälsa därför blivit en allt större och mer central del av verksamheten. Det som en gång främst handlade om stödsamtal omfattar idag även traumabehandling, om än fortfarande i begränsad skala.

”Det viktigaste är att lyssna, att verkligen lyssna, första gången. Att förstå vad personen faktiskt kommer med.”

Samtalen ser olika ut. Ibland räcker det med att någon får berätta sin historia för en medmänniska som lyssnar. Ibland krävs omedelbara insatser.

”Man måste alltid göra en suicidriskbedömning. Är det akut ser vi till att personen kommer vidare, till exempel till S:t Göran.”

En annan förändring är vilka ursprungsländer patienterna kommer från. 

“När jag började var många från de tidigare sovjetrepublikerna, som Uzbekistan och Kazakstan. Nu är det fler från länder i Afrika och Sydamerika, och väldigt många som har fått avslag men inte kan återvända.”

Det skapar en annan typ av utsatthet, där den juridiska situationen ofta är låst och framtiden oviss.

“Då får man tänka: hur kan du må så bra som möjligt här och nu, även om den juridiska situationen är svår?”

Cecilia har under åren varit med och skrivit många intyg tillsammans med jurister och andra yrkesgrupper. Dokument som försöker fånga det som annars riskerar att gå förlorat mellan formulär, lagparagrafer och myndighetsbeslut – hur ett trauma påverkar en människa, hur psykisk ohälsa tar sig uttryck och vilka konsekvenser år av flykt och ovisshet kan få. I bästa fall kan intygen bidra till att en människas behov av skydd blir synligt. 

Men hjälpen kan också ta sig mer direkta uttryck i vardagen. Cecilia berättar om en kvinna från Ukraina som utsatts för sexuellt våld. 

“Då kunde jag hjälpa henne vidare till rätt organisation och till vården. Det finns sådana saker man faktiskt kan göra.”

Men ofta handlar hjälpen om något mer grundläggande.

“Det är läkande att någon tar emot ens berättelse. Att man blir mött som medmänniska. Man får leva på det man kan göra.”

Trots nya lagförslag och lagar som gör det allt svårare för människor från andra länder att få en trygghet i Sverige, säger sig Cecilia ana att något håller på att förändras.

“Det finns ett fönster nu. Det sipprar in en annan förståelse för vilka människor det faktiskt är vi möter.”

Utvecklingen går inte i en enda riktning. Samtidigt som lagförslag och en hårdare ton präglar debatten ser hon också något annat.

“Det finns en enorm kraft hos människor, i organisationer och i lokala initiativ.”

Det är den kraften hon väljer att hålla fast vid.

“Jag har alltid tänkt att det aldrig är helt kört. Man lägger sig inte ner och väntar. Man gör det man kan.”

Och därför fortsätter hon att komma till mottagningen, vecka efter vecka.

“Så länge jag behövs är jag kvar.”