Det pågår en intensiv förändring av svensk migrationspolitik. Under våren har frågor som tonårsutvisningar och förslag om att permanenta uppehållstillstånd inte längre ska vara permanenta diskuterats brett. Andra förslag som rör vandel, anmälningsplikt och olika former av kontroll får mindre uppmärksamhet.

Förändringstakten är hög och det kommer så många nya lagförslag att inte ens jurister som är specialiserade på migrationsområdet alltid hinner sätta sig in i dem alla. En del blir stora nyheter, andra passerar mer obemärkt. Att det pågår ett skifte i svensk migrationslagstiftning är det dock få som ifrågasätter.

Det är också här, i skärningspunkten mellan lagstiftning och människors vardag, som konsekvenserna blir tydliga.

På Läkare i Världens sju mottagningar runt om i Sverige möter organisationen en del av de personer som många av lagförslagen handlar om: papperslösa, asylsökande och andra migranter i utsatta levnadssituationer. Förra året blev det omkring 3 500 mötestillfällen.

Mottagningen i Stockholm påminner om en vårdcentral. Britsar längs väggarna. Ett stetoskop som hänger på en krok. En blodtrycksmätare på ett bord. I köket finns ett schema på en stor whiteboard. Namn på ideellt arbetande läkare, sjuksköterskor, barnmorskor, psykologer. Bredvid det: lappar om utbildningar om hiv, trauma och andra delar av verksamheten.

Lokalerna hyser även kansliet där projektsamordnare, insamlare, kommunikatörer och övrig personal arbetar. Där finns också generalsekreterare Hannah Laustiola. Hon rör sig mellan möten, samtal och beslut som rör både det dagliga kommunikationsarbetet och organisationens påverkansarbete. Med grund i det som sker på mottagningarna formas de ståndpunkter som drivs gentemot beslutsfattare. 

”Mottagningarna är platser där vi möter människor som har svårt att få vård någon annanstans. För oss handlar det ytterst om att rätten till vård ska gälla alla människor och ges efter behov, men i vår vardag ser vi hur den rätten gång på gång kränks.”

I rummet intill sitter Kristin Harning, som är organisationens socionom. Här finns två fåtöljer snett mittemot varandra, ett rum för samtal. Här håller hon stödjande samtal och traumabehandling. Behovet är stort, men samtidigt tycks färre personer söka sig hit.

”Vi märker att människor drar sig undan. De vill ofta ha stöd via telefon eller digitalt, trots att de befinner sig i samma stad. De vågar helt enkelt inte alltid ta sig hit. Behoven har inte minskat, rädslan har ökat.”

För att nå fram söker teamet i allt större utsträckning upp människor där de redan befinner sig.

”Vi försöker möta människor där de är. Det är ofta det som krävs för att kontakten ska bli av.”

Corinne Niklasson, samordnare för mottagningen i Stockholm, ser samma utveckling.

”Vi ser ett anmärkningsvärt minskat söktryck. Samtidigt har vi sett en viss ökning av personer som söker juridiskt stöd.”

Liksom Kristin menar hon att det inte beror på att färre behöver hjälp. 

 ”Det vi ser är att fler tvekar inför att söka den. Osäkerheten kring vad som gäller påverkar människors beslut.”

Det som sker innanför mottagningarnas väggar är konkreta insatser, här och nu. Läkare tar prover. Barnmorskor undersöker. Psykologer håller samtal. Jurister ger stöd.

”Vi ger vård, men vi hjälper också människor vidare in i systemet så de kan utkräva sina rättigheter”, säger Hannah Laustiola och fortsätter ”Många vet nämligen inte vad de har rätt till och ofta saknas kunskap även i vården.”

Hindren är konkreta. Den som saknar personnummer kan inte boka tid i digitala system. Den som inte finns i registren fastnar. Att lotsa individer rätt i den ordinarie vården är en central del av verksamheten.

Samtidigt pågår ett annat arbete från samma lokaler. Remissvar, debattartiklar, samarbeten. Och nu en kampanj. En del av kampanjen innefattar söta bilder på en nyfödd bebis med ordet ”angivare” svävande bredvid. 

Det har sin utgångspunkt i en konkret situation: en förlossning. När ett barn föds ska det registreras hos Skatteverket. Så långt allt väl. Men i dagarna ska riksdagen rösta om det lagförslag som kommit att kallas angiverilagen. Förslaget har diskuterats flitigt under de senaste åren och har justerats: vård och skola har undantagits från anmälningsplikten. Men i den version som nu ligger på riksdagens bord omfattas fortfarande sex myndigheter, däribland Skatteverket.

Lagen innebär att anställda inom dessa myndigheter blir skyldiga att anmäla personer som saknar uppehållstillstånd. I praktiken betyder det att en kvinna som föder barn i Sverige kommer att bli polisanmäld av Skatteverket i samband med att barnet registreras.”Vi har redan nu hört om kvinnor som inte vågar söka vård under graviditeten”, säger Hannah Laustiola. ”Det innebär risker, både för kvinnan och barnet.”

I sociala medier förekommer kommentarer om kampanjen, en del menar att den som är papperslös har valt sin situation.

”Det är en bild som inte stämmer”, säger Hannah Laustiola. ”Ingen människa väljer att leva utan rättigheter. Det är något man hamnar i när man uppfattar alternativen som ännu värre.”

Hon beskriver ett liv präglat av ständig oro.

”Du har sällan ett tryggt hem, att bara gå ut genom dörren innebär en risk.”

Det handlar inte bara om ett enskilt lagförslag, utan om en rad förändringar som tillsammans påverkar människors liv.

”Tillsammans formar alla nya lagar och riktlinjer ett samhälle där fler människor känner sig otrygga”, säger Hannah Laustiola.
”Men inte bara det, mänskliga rättigheter och demokratin i stort undergrävs. Om förslagen går igenom riskerar situationen att bli ännu mer pressad. I ett läge där många beslut pekar i samma riktning behöver fler stå upp för det de tror på. För demokrati. För mänskliga rättigheter. För rätten till vård.” ■

Bli en del av Läkare i Världen!
Detta är ett av de vittnesmål vi samlar in från våra besökare. Genom vittnesmålen kan vi berätta om verkligheten och använda dem för att skapa förändring för våra målgrupper. Det kan du vara en del av. Enklast SWISH:ar du en valfri gåva på Sveriges enklaste nummer 900 10 90.