”Det är ett privilegium att få vara volontär”

När Gabor Tiroler först klev in på Läkare i Världens mottagning i Uppsala var han redan 72 år gammal. En hel karriär låg bakom honom: sjukgymnast, folkhälsovetare, vårdlärare på universitetet, rådgivare i biståndsprojekt och arbete i mer än 25 länder, ofta i de mest utsatta miljöerna. Men pensioneringen innebar inte ett slut. Tvärtom.

”Det var min dotter, som är läkare och själv volontär, som märkte att det kunde behövas en sjukgymnast på mottagningen. Hon visste att jag ville fortsätta bidra. Så jag kom hit och nu, fem år senare, är jag kvar.”

Intresset för hälsa och vård går som en röd tråd genom Gabors liv. Han växte upp i ett hem där pappa var läkare och mamma sjuksköterska. Redan som barn fick han följa med till sjukhuset och såg tidigt vad det innebär att hjälpa sjuka och skadade människor i utsatta situationer.
”Det var nog aldrig någon tvekan om vilken bana jag skulle ta. Men jag ville också hitta mina egna vägar, jag intresserade mig för yoga och hur det kunde användas i vården och drogs hela tiden mot det internationella, eftersom jag redan var engagerad i fredsorganisationer och i anti-apartheidrörelsen.”

Hans yrkesliv blev också en resa över världen. På 70-talet åkte han som volontär till ett sjukhus i Indien. Senare blev det flera år i Moçambique, där han valde att leva nära lokalbefolkningen i stället för att hålla sig inom gruppen av utländska biståndsarbetare och diplomater. Därefter blev det Sri Lanka och så småningom Kuba.

”Jag har haft förmånen att få fördjupa mig i olika kulturer och sammanhang. Det har lärt mig att se det relativa i allting, varje kultur har sin egen styrka och vi kan alltid lära av varandra.”

När Gabor idag arbetar som volontär på Läkare i Världens mottagning möter han återigen människor som bär med sig erfarenheter från hela världen. En del av patienterna är kvinnor som levt med svåra trauman och som idag har stillasittande liv och kronisk smärta.

”Ofta handlar det om ont i ryggen eller benen, ett symptom som vi alla känner igen. Men bakom de fysiska besvären finns också oro, rädsla och en ovisshet kring framtiden. En del kan vi lindra, men sällan bota. Då kan det vara viktigt att visa hur fysisk aktivitet hjälper både kropp och psyke. Att röra sig är oftast bättre än att sitta still, annars blir man bara svagare.”

Det är inte bara patienterna som gör volontärarbetet meningsfullt menar han. Det är också kollegorna – läkarna, barnmorskorna, psykologerna, sjuksköterskorna – alla volontärer med olika bakgrund och erfarenheter.

”Vi har många värdefulla diskussioner. Flera av oss har arbetat i låginkomstländer, i katastrofsituationer, i krig och det ger en speciell förståelse för de människor vi möter här. Att få dela erfarenheter och lära av varandra är ett privilegium. Det är faktiskt en av de stora vinsterna med att vara volontär.”

Han är 77 år idag, men engagemanget är detsamma som när han var 25. På mottagningen bidrar han med sin kunskap som sjukgymnast, men får också själv tillbaka något ovärderligt: en känsla av sammanhang och mening.

”Som världen ser ut idag är det viktigare än någonsin att försöka göra något. Volontärskapet är en möjlighet att använda sin kunskap konkret, praktiskt och samtidigt växa själv.” För Gabor är det självklart: att vara volontär är inget ensidigt givande. Det är ett utbyte – mellan kulturer, mellan patienter och vårdgivare, mellan volontärer.

”Det är rena förmånen att få vara här”, säger han. ”Att möta människor, att lyssna på deras berättelser och att få lindra deras smärta. Kanske till och med ge dem lite hopp. Det är det som driver mig.”