Efter att ha nekats inträde till akutmottagningen i Kalmar födde Oumaima Lhiri sitt barn utanför sjukhuset. Alla omständigheter i det enskilda fallet är inte kända, men händelsen illustrerar ett välkänt mönster: Asylsökande och papperslösa nekas inte sällan vård trots att de enligt lag har rätt till den. Lagen om ”vård som inte kan anstå” måste tillämpas korrekt av vårdpersonal och alla regioner måste utbilda både administrativ och medicinsk personal i gällande regelverk för att förhindra att något liknande händer igen.
SVT Nyheter rapporterade tidigare i somras om hur Oumaima Lhiri tvingades föda sitt barn på marken utanför akuten i Kalmar, sedan paret nekats att komma in. Barnet föddes utomhus mitt i vintern, vilket naturligtvis innebar stora risker och stress för familjen. Sjukhusets utredning har i efterhand pekat på brister i kommunikationen som orsak till det inträffade. Detta understryker hur avgörande det är med korrekt bemötande och rutiner i akuta situationer. Det illustrerar även hur vådligt Tidöpartiernas förslag om att ta bort subventionerad tolkning inom vården är. När det kommer till akuta vårdsituationer är det avgörande att kommunikationen kan ske smidigt. Även om vi inte spekulerar i det enskilda fallet måste vi fråga oss hur något sådant över huvud taget kan ske i Sverige. Tyvärr är detta inte första gången en utsatt person nekas vård och det visar på ett systematiskt problem.
År 2023 anmälde Läkare i Världen och Amnesty Sverige den svenska staten till Europarådet för systematiska och strukturella brister gällande tillgången till vård för EU-medborgare som lever i utsatthet i Sverige. Ett av de 129 fallen i anmälan gäller en kvinna som tvingades föda sitt barn i en bil på en parkeringsplats efter att ha nekats hjälp på sjukhus, en händelse som visar att det tragiska fallet i Kalmar tyvärr inte är unikt.
Sedan 2013 har Sverige en lag som ger asylsökande och papperslösa rätt till vård som inte kan anstå. Det innebär att de har rätt till all vård som krävs för att ett hälsotillstånd inte ska förvärras, inklusive mödrahälsovård och förlossningsvård. Lagen är dock svårtolkad och tillämpas olika i olika regioner. Patienter stoppas ofta redan i receptionen, trots att det enligt lag ska vara en läkare som avgör om ett hälsoproblem kräver vård eller om det ”kan anstå”. Ofta tolkas begreppet felaktigt som enbart akutvård, trots att Socialstyrelsens riktlinjer är betydligt bredare. En patients rättigheter beror alltså idag alltför mycket på var man söker vård och på enskilda personers kunskap.
Hos Läkare i Världen möter vi dagligen patienter som fallit mellan stolarna i det offentliga systemet. Vår erfarenhet är entydig: många inom vården känner inte till vilka rättigheter asylsökande och papperslösa har. En utredning från Socialstyrelsen har till och med konstaterat att begreppet vård som inte kan anstå är oförenligt med vårdpersonalens yrkesetik om det tolkas snävt.
När kunskapen brister händer det att patienter nekas vård eller felaktigt faktureras fullt pris. I värsta fall avstår människor helt från att söka hjälp av rädsla för kostnader eller andra konsekvenser. Det råder också stor osäkerhet i vården kring hur patienter utan svenskt personnummer eller ID-handlingar ska hanteras, exempelvis krävs ibland papperslösa på bevis för att de är just papperslösa, vilket per definition inte är möjligt. Det händer också att regelverk för turister tillämpas för dessa grupper. Idag ser vi, och många andra inom civilsamhället, också flera oroande exempel på att vårdanställda agerar i strid även mot gällande sekretesslagstiftning och hotar med eller faktiskt anger papperslösa, trots att någon lagstiftning inte finns som påbjuder det.
Sammantaget leder okunskapen till felaktiga beslut som förvärrar dessa patientgruppers utanförskap. Alla regioner måste ta detta på allvar: lagen ger människor rätt till vård, men på många håll följs den inte fullt ut.
Situationen är ohållbar både ur ett mänskligt rättighetsperspektiv och ur ett folkhälsoperspektiv. När patienter hindras från att söka vård i tid riskerar deras tillstånd att förvärras, vilket i slutändan leder till mer lidande och högre kostnader och risker för samhället.
För att komma till rätta med problemet krävs åtgärder på nationell nivå. Alla yrkeskategorier som arbetar inom vården behöver känna till de regler och riktlinjer som gäller för asylsökande, papperslösa och andra migrantgrupper. Det är orimligt att lägga det ansvaret på enskilda anställda, utan att ge dem verktyg och kunskap. Varje region bör säkerställa kontinuerlig fortbildning om regelverket för vård till personer utan uppehållstillstånd. På så sätt kan vårdpersonal fatta mer enhetliga beslut och undvika felaktiga avvisningar av patienter.
Lagen om vård som inte kan anstå instiftades för att förhindra precis den typ av tragedier som vi nu bevittnar. Regeringen måste därför agera kraftfullt och säkerställa att inga fler kvinnor nekas att föda på sjukhus eller att patienter nekas livsviktig vård på grund av byråkratiska oklarheter. Sveriges trovärdighet som ett land som värnar mänskliga rättigheter står på spel. Det är hög tid att omsätta lagens intentioner i praktisk handling. Ingen i Sverige ska behöva stå utan nödvändig vård, oavsett juridisk status eller var i landet man söker hjälp.