“Rädslan gör något med en människa.”

I 35 år har Läkare i Världen funnits för dem som inte kan få vård på annat sätt. Under de senaste nio åren har Lena Thurang varit med och format en organisation i förändring,  i ett samhälle som förändrats ännu mer.

 

När Lena Thurang först kom i kontakt med Läkare i Världen år 2016 var det som konsult.
Organisationen var i förändring. Strukturer höll på att formas, roller var inte självklara, ekonomin osäker. Hon anlitades för att hålla i en personaldag. Det ena ledde till det andra.

“Jag var trött på att inte ha kollegor”, säger hon. “Och här fanns en organisation som var på riktigt, som strävade efter samma förändring som jag själv ville se.”

Hon blev kvar. Först som projektledare, sedan som operativ chef. Med tiden blev hon en av dem som var med och byggde upp verksamheten i Stockholm och i praktiken också en ny fas av organisationens historia.

När Lena började var organisationen inte lika stabil som idag. Det var ständigt nya beslut, ständigt ny planering utifrån ändrade förutsättningar.

I dag ser det annorlunda ut. Organisationen har vuxit, fått struktur, blivit stabil trots fortsatt små resurser. Så pass stabil att huvuddelen av personalen har fasta anställningar. Och de som arbetar för organisationen stannar kvar länge, något som Lena är märkbart stolt över. Minst lika stolt är hon över att volontärerna fortfarande utgör en vital del av Läkare i Världen.

“Vi har gått från att vara volontärstyrd till att ha en organisation som styr verksamheten, men med volontärerna kvar som en avgörande del.”

Det finns en annan tyngd nu, en tydligare riktning.

“Idag vet vi klart och tydligt vad vi gör – och minst lika viktigt, vad vi inte gör.”

Men det är inte bara organisationen som har förändrats. Det har också människorna som kommer till mottagningarna. Och det samhälle de lever i. När Lena ser tillbaka på de första åren minns hon en annan typ av närvaro.

“Då kunde vi säga: kom till oss. Och folk kom.”

Nu är det mer komplicerat. 

“Idag är människor livrädda”, säger hon. “Rädslan gör något med en människa.”

Färre söker vård. Inte för att behoven har minskat, utan för att risken upplevs som större.
Samtidigt har vården i stort blivit svårare att nå för alla. För vissa blir det omöjligt.

“Det finns en självklar rädsla för att bli deporterad, men också en rädsla för att inte bli hörd, att inte bli trodd.”

Förändringarna märks också i hur lagstiftning påverkar vardagen. Inte bara genom det som redan är beslutat, utan genom det som kan komma.

“Man anpassar sig i förväg”, säger Lena. “Institutioner börjar agera som om lagar redan finns, bara för att de diskuteras.”

Det är ett skifte som sällan syns i rubrikerna, men som märks i praktiken.

“Det är förfärligt!”

 

Lena Thurang, operativ chef på Läkare i Världen.Mitt i detta rör sig hennes egen roll mellan det konkreta och det övergripande. Hon beskriver en vardag av möten, budgetar och ansökningar. Ansvar för personal, för arbetsmiljö, för att mottagningarna fungerar. För att volontärer finns på plats. Och just där, i det ständiga flödet av uppgifter, blir också hennes uppdrag tydligt:

“Min roll är att lyfta blicken. Att se det stora.”

Att hålla ihop verksamheten, utan att behöva vara i varje detalj.

“Vi har otroligt kompetenta medarbetare. Jag behöver inte vara inne i detaljerna. Det är jag trygg i.”

Att arbeta så nära människors utsatthet kräver något, en sorts balans.

“Jag är ganska pragmatisk”, säger hon. “Det är en nödvändighet. Man måste kunna koppla ifrån ibland. Annars orkar man inte hjälpa.”

Samtidigt finns drivkraften kvar. Eller “ett brinn” som hon själv kallar det. 

“Jag vill förändra.”

En stor del av arbetet sker i det direkta mötet,  i vården, i stödet, i att hjälpa människor vidare i systemet. Men det stannar inte där. I Läkare i Världen talar man om att “vittna”.

För Lena är det en lika central del av uppdraget.

“Det är allt vi gör externt. Rapporter, intervjuer, inlägg på Instagram, texter på vår webb – det handlar om att spegla det vi ser.”

Att föra vidare erfarenheterna från mottagningarna och att göra det som annars riskerar att förbli osynligt begripligt för andra.

“Att lyfta målgruppens röster, på alla sätt vi kan.”

När hon ser framåt är önskan enkel och samtidigt inte.

“Att vi inte ska behövas”, säger hon. “Men jag tror inte riktigt på det. Det kommer alltid att finnas människor som hamnar utanför. Och så länge det gör det, behövs någon som möter dem.”

Det som ger henne hopp är inte systemet. Det är människorna.

“Engagemanget! Det vi ser hos våra volontärer, hos våra samarbetspartners, hos medlemmarna och framförallt hos våra medarbetare.”