Ett steg i taget räddar de liv
I år var det var det 30 år sedan Läkare i Världen skapades i Sverige. Bland de som i stort sett varit med under hela tiden och drivit kampen och verksamheten framåt finns Anita D’Orazio, asylrättsombud, och Anders Björkman, professor på Karolinska Institutet och infektionsläkare. De har erbjudit rättslig, psykosocial och medicinsk hjälp för utsatta såsom papperslösa och arbetat i tätt samarbete för att ge ett heltäckande stöd.
Det var i slutet av 70-talet och Anita D’Orazio bestämde sig för att starta ett bokcafé. Till bokcaféet började det komma många flyktingar, flyktingar i behov av hjälp. Anita såg att det var flera av dem som behövde komma i kontakt med vården men som hindrades av svensk lag. För att se till att dessa individer fick den hjälp de behövde tog hon därför kontakt direkt med Anders Björkman som jobbade som läkare.
– På den tiden handlade det om HIV-smittade människor, kvinnor som skulle föda barn och behövde betala kostnaden själva och tuberkulossjuka som kom till oss för hjälp. Då vände jag mig till Anders som jobbade på Danderyds sjukhus på infektionsavdelningen. Så började det, berättar Anita.
Vi har mötts för intervjun i det nybyggda Biomedicum i Hagastaden, där en stor del av Karolinskas experimentella forskning håller hus. Byggnaden känns verkligen så ny att det är lite som att man klivit in i framtiden, eller som in i ett rymdskepp, som Anita beskriver det. Det är där Anders tillbringar sina dagar som forskare och professor inom infektionsmedicin. Men nu är det fokus på hans ideella engagemang tillsammans med Anita, inom Läkare i Världen.
Anders och Anita har lagt tid och hjärta på att hjälpa människor vars mänskliga rättigheter begränsas och de har gjort det tillsammans under flera decennier. Anita har drivit den juridiska och psykosociala verksamheten medan Anders fokuserat på det medicinska. De har haft ett tätt samarbete då personerna de hjälpt ofta behövt stöd med flera delar. Under intervjun märks det tydligt att de har känt varandra länge och när den ena berättar något så väcker det minnen och tankar hos den andra.
Anders fyller i Anita om hur de första åren av verksamheten såg ut:
– Jag hjälpte till att lotsa in patienterna i den allmänna vården genom egna kontakter. Vi skapade snabbt ett kontaktnät med läkare och sköterskor som var med på banan. Det kunde vara en patient med en bruten arm till exempel, då tog jag med patienten och gick in på röntgenavdelningen, gärna efter kl 17. Så kände man någon läkare där som man kunde be ta några bilder. Det var på det viset det fungerade. Hela sjukvården var mycket mindre systematiserad då, nu kommer man nästan inte in på sjukhusen, men då kunde man bara ta med sig en patient och knalla in.
Sedan insåg vi att vi behövde en bas, en egen klinik, och det var då vi skapade vår första egna mottagning samtidigt som vi behöll det här nätverket med läkare.
Från start fanns det inga rättigheter alls för papperslösa och flyktingar. Eftersom de dessutom var eftersökta var vår klinik hemlig. Det var inte så att vi fruktade att polisen skulle stå och knacka på dörren, men det var väldigt viktigt för våra patienter att veta att de kunde komma till vår klinik och känna sig trygga, att det inte var någon risk för dem.
En volontärdriven människorättsorganisation
Läkare i Världen är en del av ett internationellt nätverk som grundades år 1980 i Frankrike. År 1991 skapades den svenska sektionen för att stödja människor som lever under utsatta förhållanden framförallt i Sverige, men även i andra länder. I starten av verksamheten var det ett stort fokus på internationella projekt och Anders var bland annat på plats i Kosovo mitt under brinnande krig. De byggde upp en egen fastighet med psykosocial verksamhet i Kosovo där barn som förlorat sina pappor i kriget och utsatta kvinnor kunde få stöd, samtidigt som det blev en plats för människor att mötas och hjälpa varandra.
Läkare i Världen är både en människorättsorganisation som granskar makthavare och stater i deras fullföljande av den mänskliga rättigheten till hälsa, och en humanitär hjälporganisation som erbjuder utsatta människor juridisk rådgivning, psykosocialt stöd och medicinska undersökningar och behandlingar. Verksamheten drivs i stor del av volontärer som bidrar med sina yrkeskunskaper, personer som under dagtid har vanliga jobb och på kvällar väljer att arbeta gratis för att hjälpa utsatta.
– Det är verkligen en folkrörelse av volontärer som har ställt upp frivilligt och utan betalt. Vi har mött så många människoöden och min tröst i alltihop det här har varit alla dessa fantastiska volontärer. Läkare, psykologer, jurister, klinikvärdar, med mera – alla som ställt upp med stor profession och kunskap, säger Anita.
Sverige är inte det humanitära drömland som man tror
– Runt år 2000 hade vi en FN delegat, Paul Hunt, på besök i Sverige. Han kom för att FN kollade upp hur olika länder skötte rätten till hälsa. Han hade varit i sex eller sju länder innan och när han kom till Sverige så trodde han att vi skulle vara ett “drömland” att utreda, men han bedrog sig. Han kom med stark officiell kritik om hur Sverige hanterar flyktingars rätt till vård. Sveriges regelverk och inställning var värst i Europa nästan. Vi hade det hårdaste regelverket mot rätten till hälsa- och sjukvård för icke-medborgare, berättar Anders.
Genom åren har situationen för icke-medborgare i Sverige förändrats. År 2013 kom en lag (hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd) som fastställer vården och regionernas skyldigheter gentemot dessa utsatta grupper. Samtidigt har det politiska tonläget blivit hårdare och migrationslagarna mer restriktiva under de senaste åren, med den tillfälliga lagen som sedan blev permanent.
– Det har blivit acceptabelt att inte ta ansvar. Det finns inget ansvarstagande hos enskilda länder, utan man säger “det är ju ingen annan som vill ta hand om flyktingarna, så varför ska vi”. Men det håller inte, varje enskilt land ska ju ta sitt eget ansvar, man kan liksom inte säga att bara för att ingen annan tar ansvar så ska en själv inte heller göra det, säger Anders.
Anita håller med:
– Förr hade jag alltid en flaska mousserande i bilen för att kunna fira när någon vi hjälpt hade fått stanna i Sverige, men den glädjen har vi tyvärr inte haft sedan den tillfälliga utlänningslagen kom, som nu är permanent, där humanitära skäl tagits bort. Det är mycket allvarligt och gör att ännu fler människor behöver hjälp av oss. Det är en stor politisk, flykting- och asyltragedi som äger rum just nu i Sverige.
En dag ska det skrivas historia om den här tiden och om hur man behandlat alla dessa flyende sedan 2015, från Syrien, Iran, Afghanistan etc. En dag kommer det skrivas historia och den kommer bli skamlig, vi kommer att få skämmas.
Alla enskilda handlingar av medmänsklighet ger hopp
Som engagerade inom Läkare i Världen har Anita och Anders mött många människoöden och fått en insyn i hur politiken och lagstiftningen drabbar individers liv. De har haft inverkan på tusentals människor – människor som fått livsviktig vård, juridisk rådgivning, psykosocialt stöd samt någon som ser dem som en egen individ, inte bara ett ärende. Anita och Anders representerar en del av Sverige som hamnat lite i skymundan, alla som med självklarhet lägger sin lediga tid på att stötta de här människorna vars möjligheter till ett drägligt liv om och om igen grusas av inhumana lagar och diskriminering.
Anders berättar om ett särskilt möte som gjort avtryck på honom, inte för att det var unikt utan för att det var det ett typfall. Ett sådant möte som driver på det egna engagemanget och hoppet.
– Märkligt nog är det framförallt ett möte som för evigt består. Det är när det kommer ett par och deras två barn från ett land i Sydamerika. Mannens broder hade varit politiskt aktiv och blivit tillfångatagen, och om jag minns rätt – också avrättad. Så föräldrarna förstår att de måste därifrån. Och de hamnar i Sverige, där de får avslag.
Några månader senare kommer de till oss på Läkare i Världen för att barnen inte kan sova om nätterna och har ständig huvudvärk. Medan de berättar så faller kvinnan plötsligt i gråt och det ena barnet säger “mamma du ska inte vara ledsen” och försöker trösta mamman.
De här två barnen är de i familjen som kan bäst svenska. De har varit här i två år ungefär, gått i skolan, fått vänner och lärt sig svenska flytande. De är exemplariska elever och har med sig ett brev från klassläraren med en vädjan om att hjälpa familjen att få stanna i Sverige.
Det är bara så fel. Det här var ju drömbarn och mamman var lärare och pappan psykolog. Sverige borde ju bara ta emot dem med de öppnaste armarna, men så fick de avslag.
Då kom vår juridiska verksamhet och ryckte ut samtidigt som jag hjälpte till med det medicinska. Så till slut fick de i alla fall uppehållstillstånd. Och det var ju de här mötena som gjorde att man åkte till mottagningskvällarna fast man redan arbetat hela dagen.
Anita nickar:
– Det finns hopp tycker jag, genom alla de människor som ställer upp. Det är den ena sidan av Sverige som man nästan inte pratar om idag, det är alla som faktiskt ställer upp.