Ett enda samtal kan göra skillnad
”Det mest basala är ofta svårt för dem som bor på återvändandecentret i Arlöv: att kunna sova, äta, hålla kontakt med andra, vara fysiskt aktiva. Många lever under så stor press att vardagen nästan faller sönder.” Orden är psykolog Lars Malmkvists, volontär på Läkare i Världen.
Läkare i Världen möter regelbundet människor som av olika skäl har begränsad tillgång till den ordinarie vården (trots att de flesta av dem har laglig rätt till den). De som bor på återvändandecentret har ofta än svårare att ta sig till vården och därför åker Läkare i Världen dit regelbundet, för att ge tillgång till vård, samtalsstöd och vägledning. Centret är ett av tio som etablerats i Sverige sedan 2023, efter att regeringen gett Migrationsverket i uppdrag att samla personer med verkställbara utvisningsbeslut på särskilda boenden. Syftet är att ”motivera till återvändande”, men i praktiken innebär det att människor lever i limbo. Ibland i månader, inte sällan i år.
Läkare i Världen försöker vara på plats ungefär en gång i månaden, berättar Anna Remenyi som arbetar för organisationen. Teamet är litet, men behovet stort. Trots det handlar insatserna sällan om dramatisk akutvård. Ofta är det något så grundläggande som att lyssna, vägleda och hjälpa människor att förstå sina rättigheter.
”I deras situation blir det vi gör väldigt stort. Att någon lyssnar, tar deras oro på allvar och hjälper dem vidare. Det betyder mer än man kan tro.”
Lars håller med, han säger att en del är så överväldigade av att någon är redo att lyssna, att de knappt vet var de ska börja. Men så finns det självklart de som är misstänksamma och för dem tar det tid innan de vågar prata.
“Och när det väl fungerar, då kan ett enda samtal göra skillnad.”
Trångboddhet, stress och ständig ovisshet gör att kroppen och psyket slits. Familjer bor i små rum där det i princip bara finns plats för våningssängar. De gemensamma utrymmena är få. Miljön på centret har väckt kritik, bland annat från barnrättsorganisationer, som menar att boendet saknar grundläggande förutsättningar för barns trygghet, lek och utveckling. Det finns ett lekrum inne i byggnaden, men barnen får bara vara där när ideella organisationer är på plats. Nu har de fått in ett pingisbord i det stora, tidigare helt tomma, allrummet. Inget för de mindre barnen, men fint för de lite äldre och för många vuxna förstås.
De yttre ramarna sätter tonen för vardagen, men enligt Lars är det något annat som ofta slår hårdast. När människor lever utan möjlighet att planera, påverka eller ta nästa steg, blir väntan i sig ett tillstånd som tär såväl psykiskt som fysiskt. Det är ofta just den existentiella stiltjen som slår hårdast.
”De har fått avslag på sin asylansökan, det är ju ett trauma i sig. Att sedan bo på en plats där tiden nästan står still, det är svårt, särskilt för barnen. Jag har mött familjer som bott i Sverige i flera år, byggt ett liv här och plötsligt blir de flyttade hit, till ett boende intill motorvägen.”
På kort sikt hoppas Lars att besöken kan minska människors ensamhet och ge dem konkret stöd. På längre sikt ser han behovet av förändringar som minskar utsattheten i systemet.
”Det som många ber om är egentligen småsaker, som att få bussbiljetter för att kunna ta sig till ett möte. Sådant som enligt reglerna ska fungera, men som inte alltid gör det.”
Att vara en del av insatsen betyder mycket för honom personligen.
”Det är tungt ibland, men jag får tillbaka känslan av att göra skillnad. Och även om vi inte kan lösa allt, så kan vi göra något. Det är viktigt.”
