Det är tydligt vad som driver Christer Nordling att komma till Läkare i Världens mottagning i Stockholm i stort sett varje vecka. Ett djupt engagemang för människor i utsatthet och en övertygelse om att varje röst förtjänar att bli hörd. För honom är volontäruppdraget hos Läkare i Världen inte bara ett sätt att bidra, det är ett aktivt ställningstagande.
”Det känns som en motståndshandling mot migrationspolitiken. Det är viktigt för mig att faktiskt kunna göra något åt mitt missnöje och inte bara sitta och klaga.”
Christer började sin yrkesbana som mentalskötare på Beckomberga sjukhus. Under 80-talet tog han ett steg mot dramapedagogiken, innan arbetet förde honom tillbaka till psykiatrin, nu med allt mer terapeutiskt ansvar. Åren följde i barn- och ungdomspsykiatrin, behandlingsarbete för personer med missbruk, familjeterapi och arbete på ungdomsmottagning. Tråden genom allt har varit densamma: att förstå människor och hjälpa dem att hitta en väg vidare.
När han gick i pension bestämde han sig för att engagera sig ideellt. Via Volontärbyrån hittade han till Läkare i Världen som då sökte efter personer som kunde engagera sig i den psykosociala delen av mottagningen. Och sedan dryga fyra år tillbaka kliver Christer in genom dörren till mottagningen i Stockholm i stort sett varje vecka. Han har oftast Joker med sig, hunden som blivit som en extra arbetskamrat för kollegorna. Där börjar kvällen: kaffe, mackor, småprat med klinikvärdar och kollegor. Och sedan uppstartsmötet, där kvällens volontärer presenterar sig, beskriver sina roller och vilka språk de kan.
Själva arbetet med patienter varierar enormt från kväll till kväll.
”Ibland har några personer bokat tid, men oftast är det drop-in. Vi brukar vara två volontärer som tar emot för samtalsstöd och flödet är helt oförutsägbart.”
Det senaste året har målgruppen förändrats. Fler kommer med utvisningshot, fler familjer är desperata, fler människor lever i total ovisshet. Bland det svåraste, menar Christer, är hur mycket av det människor bär på som inte går att lösa i ett behandlingsrum.
”Att bli nekad asyl är ett trauma i sig. Många befinner sig i limbo, landet de kommer från tar inte emot dem, men de får inte stanna. Det är inte ett psykologiskt problem man kan trolla bort.”
Men samtalet har ändå betydelse. Att bli lyssnad på. Att möta en människa som tar ens oro på allvar. Att få råd om vart man kan vända sig.
Det som har berört honom djupast är den traumaterapi han leder tillsammans med en kollega. Där får han följa människor genom hela deras livsberättelser, steg för steg.
”I de rummen får jag höra hur ett liv faktiskt har sett ut. Jag minns särskilt berättelser om att växa upp som tjej i Afghanistan. Det gör starkt intryck. Man lämnar inte sådant bakom sig bara för att samtalet tar slut.”
För Christer handlar volontärskapet nästan lika mycket om gemenskap som om uppdraget i sig.
”Det är viktigt för mig att vara behövd och ha ett sammanhang. Det är ett gäng fina människor som samlas här. Det betyder mycket.”
När berättelserna blir tunga pratar han av sig med kollegorna. Och under traumaterapin arbetar de alltid i par, en struktur som gör det lättare att bära det som kommer fram.
På längre sikt hoppas han att organisationen fortsätter göra det som är allra svårast, men också mest nödvändigt: att påverka politiken och visa vilka konsekvenser dagens beslut får för verkliga människor.
”Det handlar om individer, om människoöden. Inte siffror i en debatt. Många av dem vi möter har upplevelser som förklarar varför integration ibland är svårt. Det betyder inte att de inte vill, det betyder att de är traumatiserade. Då är det vårt ansvar att hjälpa.”
