”Många lever i en sådan osäkerhet att det mest basala blir svårt”

När psykolog Lars Malmkvist ska beskriva en typisk kväll som volontär på mottagningen i Malmö dröjer han en stund innan han svarar.
”Det finns ingen typisk kväll”, säger han till slut. Ofta har han en eller två bokade personer för samtalsstöd, men det kommer nästan alltid fler.

Behoven varierar, men mönstret är detsamma: människor i akut osäkerhet, människor som inte vet vart de annars kan vända sig. Han hinner vanligtvis träffa en person två-tre gånger innan han, om det behövs, får remittera vidare. Tiden är knapp för psykologerna på mottagningen och fler besök än tre för en och samma person går helt enkelt inte.

Under sina två år som volontär har Lars märkt att det idag är andra människor som söker sig till honom än vad det var i början. De första månaderna kom många ukrainska flyktingar. Idag är det en jämn ström av asylsökande, personer med utvisningsbeslut och människor som levt i Sverige i åratal. Runt honom på mottagningskvällarna arbetar ideellt engagerade läkare, sjuksköterskor och jurister, ett nödvändigt stöd för målgruppen.

Efter mer än fyrtio år som psykolog och terapeut visste Lars att hans kompetens kunde fortsätta göra nytta även efter pensionen. När han läste om Läkare i Världen i Sydsvenskan kände han direkt att organisationens arbete stämde väl överens med hans drivkraft och kort därefter tog han steget in på mottagningen i Malmö. 

När han talar om vad han gör konkret under timmarna som volontär blir det tydligt hur grundläggande besökarnas behov är och hur bräcklig tillvaron ofta är för dem.

”Många lever i en sådan osäkerhet att det mest basala blir svårt”, säger han. ”Det handlar om att kunna sova, att kunna äta, att orka kommunicera med andra. Att överhuvudtaget hålla ihop sin dag.”

Det är människor som kämpar för att fungera, medan beslut om asyl, utvisning och framtid hänger som ett ständigt tryck över dem.

”Det går inte att ge någon ett verktyg för långsiktig förändring när de inte vet om de får stanna till nästa månad. Det handlar snarare om att skapa en liten plattform av trygghet, om så bara för stunden.”

Lars träffade en hel del av de unga som kom till Sverige runt 2015, då han arbetade inom barn- och ungdomspsykiatrin. Då var de barn och tonåringar med förhoppningar om ett fortsatt tryggt liv här. I dag händer det att han möter samma personer igen och nu är de förstås vuxna.

”De har skapat liv här. De har pluggat, lärt sig svenska, fått jobb, sambo, en lägenhet. Och ändå måste många av dem nu lämna landet.” 

Han beskriver deras återkommande ord med en blandning av sorg och frustration: ”De säger: ’Jag har gjort allt som jag blivit tillsagd.’”

Efter fyrtio år i vården skulle man kunna tro att behovet av att vara behövd avtar, men Lars beskriver känslan som fortfarande driver honom tillbaka varje vecka.

”Det där som man numera kallar att ’göra skillnad’”, säger han. ”Den känslan får jag varje gång jag är på mottagningen. Att jag är där betyder något för någon, det märks.”

Samtidigt ser och hör han om en tendens som oroar honom: att många är rädda för att söka hjälp.

”De som fått flera avslag är ofta misstänksamma och uppgivna”, säger han. ”De är rädda att bli anmälda. Rädda att varje steg kan göra situationen värre. Det är en tung sak att bära med sig.”

Trots de svåra mötena tvekar han inte när han får frågan om vad han skulle säga till någon som funderar på att bli volontär.

”Vi behöver folk! Och det är tacksamt på ett sätt som är svårt att förklara.”