När volontär Elisabeth Armfield i Luleå berättar om hur allt började återkommer hon till Jokkmokk, till uppväxten och till de värderingar som präglat henne från start.
”Mina föräldrar hade alltid ett starkt samhällsengagemang. Det satte sig i mig tidigt.”
Engagemanget tog henne långt. Som ung vuxen flyttade hon till Kansas City i USA och bodde under tre år i ett religiöst kollektiv som arbetade med hemlösa. Det var där hon träffade den man som senare blev hennes make; de gifte sig och flyttade tillbaka till Norrbotten, till Luleå. Elisabeth utbildade sig till sjuksköterska, ett val som föll sig naturligt för någon som alltid velat hjälpa människor i utsatta situationer.
Hösten 2015 förändrades mycket. Transitflyktingar passerade genom Norrbotten på väg vidare och i Luleå bildades snabbt en frivillig grupp för att ta emot dem som anlände till tåg- och busstationen. När Finland senare stängde gränsen fick gruppen plötsligt en helt ny roll. En kollega, Meta, tog kontakt med Läkare i Världen för att se om det var en möjlighet att bli en del av organisationen. Kompetensen fanns redan där, engagemanget likaså.
”Det fanns ett starkt driv, en vilja att hjälpa”, minns Elisabeth. ”Många romska EU-medborgare behövde också stöd. Det blev tydligt att behovet var stort och varaktigt.”
2016 öppnade Läkare i Världens mottagning i Luleå. Ett decennium senare är den fortfarande igång, driven av samma envisa övertygelse om att vård är en mänsklig rättighet.
Under åren har målgruppen förändrats. Färre är på genomresa idag. Istället möter volontärerna personer som är mitt i asylprocessen, människor som lever som papperslösa eller som fastnat i byråkratiska återvändandeprocesser. Fler mår psykiskt dåligt, fler är barnfamiljer.
Elisabeths egen roll har också förändrats. Hon är idag småbarnsförälder och deltar mindre i själva kvällspassen, men bär ett stort ansvar bakom kulisserna: schemaläggning, bokning av tolk, koordinering med vårdcentral och apotek och att se till att mottagningens medicinska insatser flyter.
”Det psykosociala och det fysiska hänger helt ihop”, säger hon. ”Vi möter människor som lever under sådan press att hälsan påverkas på alla nivåer.”
När patienterna kommer till mottagningen, det lilla rummet ovanför kyrkan, möts de av ett lugnt och en trygghet. Det finns ett barnvaktsrum intill som ibland används. Många av dem har rest en bit, ibland från små byar långt utanför Luleå.
”Varje möte är unikt. Varje persons situation är unik. Det är så mycket i tiden som driver människor till marginalerna och de blir ofta svartmålade. Det gör det ännu viktigare att vi finns här. Riktningen är så viktig nu. Varje samtal betyder något.”
Ett av de fall som gjort starkt intryck på Elisabeth handlar om en kvinna som trots ett akut behov av psykiatrisk vård inte blev inlagd. Psykiatrin bedömde att hennes tillstånd inte omfattades av ”vård som inte kan anstå”. Den begränsade vård hon ändå fick ledde till en omfattande faktura, trots att inget av detta var förenligt med gällande lag. För volontärerna på Läkare i Världen var det omöjligt att acceptera. De tog striden, kontaktade ansvariga instanser och fortsatte tills de fick ett möte med regiondirektören — som gav dem rätt. Fakturan makulerades. Utfallet blev stort för kvinnan, men inte bara för henne.
”Det lönar sig att kämpa. Det var ett ögonblick där det kändes som att systemet lyssnade.”
Elisabeth hoppas att Läkare i Världen fortsatt kan föra vidare de erfarenheter och berättelser som människor delar med organisationen. För henne handlar det om att de som söker stöd inte reduceras till statistik, utan att deras situationer görs synliga och begripliga i det offentliga samtalet.
När hon får frågan om vad hon vill säga till någon som överväger att engagera sig betonar hon att det som volontär på Läkare i Världen finns många olika typer av uppgifter. Det viktigaste är viljan att bidra. Hon uppmuntrar alla som är nyfikna att ta kontakt och se var de kan göra nytta. Behovet finns och insatsen spelar roll.
